|
ÅRSTRÄFFEN
2009 Sakta, sakta
tuffar bilen uppför de isiga och snöiga vägarna upp i höjderna ovanför
Olsfors. Det är november 1995 och jag är tillsammans med en kompis på
väg till kennel Flatterhaft för att titta
på valpar. Bara för några få dagar sedan hade det varit snöstorm
och vi undrade så smått vart vi var på väg på dessa då
tillsynes oändliga, hala, branta och kurviga vägar. Till slut var
vi äntligen framme. På förstutrappan står Anneli och hälsar oss välkomna
med ett leende och varsin varm kram. Detta var mitt första möte med
kennel Flatterhaft och allas vår kennelmamma. Föga ande jag då vad
detta skulle betyda för mig i framtiden. När jag fick
förtroendet som att bli ”flygande reporter” för Årsträffen 2009
kan jag bara inte låta bli att delge Er lite nostalgi. Då, den där
vinterdagen då jag för första gången klev över tröskeln på
Flathult bestod kenneln av avelshanen och gunstlingen ”Victor” (Va’vått
Vincent Vattenfall) och kennelns stamtik ”Musslan”(Raas-Line’s
Northern Bell). Dessutom
fanns där en mycket ung, bedårande liten brun dam som vi alla lärt känna
som ”Råttan” (Fla. Swedish Erotica) som var dotter
till ”Musslan” och således ur kennelns första kull. Nu hade ”Musslan” åter igen valpar och denna gång var det husets egen ”Victor” som stod för faderskapet. Det var denna kull som var anledningen till vårt besök. Att mitt intresse föll på just kennel Flatterhaft var att jag ville ha en valp från en liten (det var då det) kennel med fina och välmeriterade avelsdjur. Jag tyckte om det jag såg och mitt val föll på den vildaste valpen i kullen. Lilla ”Tootsie” (Fla, Jetty Jellyfish) flyttade hem till mig dagarna före jul det året. Årsträffarna
på den tiden var lite annorlunda än dagens stora arrangemang. Vi var
ju inte så många så samtliga fick plats att vistas, äta och sova
inne i Annelis hus som på den tiden var ungefär hälften så
stort som idag. Visst var det ”compact living” men vi hade det trångt
och gemytligt och stämningen stod högt i tak då som nu. Jag står på stora altanen på Flathult och tittar ut över årets Årsträff och kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur det startade. Det är inte utan än att jag känner en viss stolthet över att jag fått förmånen att vara med från början och se allt växa fram.
Nu trängs
bilar och tält med en utställningsring nere på ängen. I trädgården
står några tält på rad och borta vid granngården finns husvagnarna
uppställda. 87 hundar med tillhörande människor
är anmälda och
dessa kräver sin plats. Detta är dock inga problem eftersom Flathult
sväljer otroligt mycket både folk och fä. Att dessutom alla lever
under devisen ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum” försvårar
ju inte saken. Hjärterum finns det nämligen gott om på Flathult.
ÅRSTRÄFFEN
2009 inleds med en frukostbuffe som heter duga. Därefter bjuds det
traditionsenligt på skönsång. I år är det Alexandra som gör sin stämma
hörd och sjunger ”Du gamla, Du fria” så håret reser sig och intet
öga är torrt. Därefter
blir det Gammeldansk till De som så önskar och alkoholfritt till De
som vill ha det. Tillsammans skålar vi för en lyckad och framgångsrik
helg.
Så blir då
det dags för ”Jaktstigen”. Där
får man följa en stig genom skogen. Utefter stigen ligger 7
olika stationer med arbetsuppgifter för hund och förare. Där finns
ett närsök, ett stort sök, 2 dirigeringsmoment och 2 markeringar.
Det är olika
svårighetsgrader på momenten så alla kan vara med. Yngst i år är
lille Tiger blott 10 v gammal som kämpar på tappert mot alla äldre
och mer utbildade hundar. En stjärna i vardande.
Jaktprövningen tar sin lilla tid men fram på eftermiddagen är alla klara och då ska domarkollegiet ha överläggning. Själv hade jag fått som uppgift att sköta lottförsäljningen under dagen och medan domarna pratade ihop sig var det dags för dragning. 2 lottringar med dummiesvinster 40 % vinstchans vardera på dessa. Dessutom en lottring med en Biabädd som högvinst.
Då vi drar
vinsterna på dummielotterna ställde sig Anna L i mitten av skaran av
presumtiva vinnare och kastade ut alla 80 dummiesarna
till De som vinner. Man
kan gott säga att det rådde dummieregn över Flathult.
Till slut
dyker då domarkollegiet upp på ”Stora Scenen” (Annelis altan).
Efter nogsamt övervägande ska det avslöjas vilka som gjort sig förtjänta
av kenneln alla fina vandringpriser. GRATTIS till Er alla duktiga förare
med Era lika duktiga hundar som erövrade dessa priser. Ni som erövrar
dem förtjänar dem verkligen. Så stiger spänningen. Nu ska det avgöras vilka som går till final. Anneli går, som traditionen bjuder, runt med sex visselpipor som ska delas ut till lika många finalister. Vi har nog alla våra små aningar om vilka som det kan bli och alla har vi nog vår egen lilla favorit som vi håller tummarna lite extra för.
Till sist står
De där, sex personer med nya visselpipor runt halsen, Anna-Maggan, Kent-Guinness, Malin-Mingla, Jonas-Ryding,
Ulle-Mio och Ammi-Tilda. Vem av dessa blir Årets Flatterhaftmästare????? I samlad
tropp tar vi oss ned mot tjärnen
där första delen av finalen ska hållas. Tre ekipage ska utses till en
slutfinal. De startar parvis. Först
skickas den ena hunden och strax därefter den andra mot varsin
dirigeringsapport på andra sidan tjärnen. Där står vi i publiken och
tittar på. När hundarna kommit ett stycke ut i vattnet skjuts och
kastas en störningmarkering först för den ena och sedan för den
andra hunden. Markeringarna hamnar nära den ”dirre” resp. hund ska
hämta in. Hur ska detta gå, tänker jag som mest håller på och trampar i de lägre
klasserna. Visst gick
det bra. Dvs. inte för Malin, Ulle och Anna med hundar. Sååå synd!!
Desto gladare var De andra tre som fick fortsätta till sista
striden i Djävulsklyftan. (Dödsklyftan) Huuuuhhh!!!!! Det
låter verkligen ruskigt hemskt. Men
dessa tappra ekipage verkar inte det minsta förskräckta. Denna prövning
består i att hundarna genom dirigering ska ta sig nedför ett stup,
mellan två träd som är markerade med snitslar, över öppen mark, in
i skogsbrynet och hämta ett vilt. Dessutom fanns det ett litet sök med
vilt till höger om dirigeringen och någon vänligen själ hade dragit
ett släpspår med Kalle Kanin över ”dirren” och bort åt vänster.
Men det är alltså dirigeringsapporten som ska in och inget annat. En av hundarna tog an släpspåret och kom käckt och glatt in med kaninen. En annan hund fixade efter mycket möda dirigeringen och ytterligare en visade hur det skulle gå till. Efter den uppvisningen visste vi nog alla vem som dragit längsta strået i årets mästerskap.
Grattis Jonas
och Din duktiga, duktiga Ryding till titeln
På kvällen
tänds grillarna och var och en får plocka fram sin medhavda köttbit
eller vad det nu finns i kylväskan. Vi äter gott och umgås ett par
timmar i trevligt sällskap innan jag och min reskompis Anna
halvt bedövade av trötthet och nya intryck drar oss tillbaka.
Söndagmorgon. Vi börjar återigen med en måltid a la hotellfrukost. De flesta verkar ganska trötta efter gårdagen så till en början är det ganska tyst på Flathult men efter lite mat i magen och kaffe att styrka sig med så kommer snacket igång.
Idag är det
stora utställningsdagen. Här och där ser man hussar och mattar stå
och borsta på sin älsklingar. En del är alldeles nyklippta och fina då
De dagen innan fått hjälp med friseringen av vana händer.
Utställningen
börjar kl. 9 och jag måste bara få nämna babyklassen. Tiger och
Gunvald. Man behöver inte säga så mycket mer. Två ljuvliga små
valpar som man inte kan sluta att titta på. Den ena brun, den andra
svart, båda lika bedårande. Grattis
Tiger som slog Gunvald med en hårsmån. Vad namnen beträffar lär
ingen av dessa båda herrar bli så lätta att tas med .(Förlåt skämtet)
Om man mot förmodan
tröttnar på att titta på vackra hundar eller om magen knorrar är det
bara att bege sig upp till grillarna och förse sig med hamburgare så
mycket man orkade äta. Killarna
vid grillarna, Kent och Kent var nog helgens hetaste grabbar när man såg
hur svetten lackade när De grillade hamburgare, Utställningen pågick
under större delen av dagen. Det var så roligt att sitta och
titta på alla hundar som äntrade ringen. Den ena snyggare än den
andra. Att sedan samtliga bär prefixet
Flatterhaft visar att här är en uppfödare som lyckats avla fram
rastypiska hundar. Det gör mig så himla glad. Till sist så stod De där.
Bästa hane och Bästa tik. Fla. Hazel Horse och Fla.Ina
Scott. Tiwaz och Maggan.
BIR och BIM. ……… and the Winner of The Flatterhaft Dogshow 2009 is ……… …...... Flatterhaft Hazel Horse. Hurra!
Hurra!! Hurra!!! Hurraaaaaaa!!!! Grattis Kent och Marie till Er snygging till vove
Måste få ge en eloge till domarna Ann-Sofi som dömde valpar och Anna som dömde resten av hundarna. Båda två gjorde Ni en insats som platsar i vilken officiell utställningsring som helst. Ni bemötte oss utställare på ett glatt och trevligt sätt. Ni förklarar hur Ni tänker och tycker och varför Ni dömer si eller så. Jättebra information rakt igenom.Kanon
Till sist
…… jag tycker det är så fantastiskt hela det här konceptet. Anneli – du
som föder upp våra fina hundar och låter oss mer eller mindre inta
Ditt hem. Du fixar och trixar med årsträff,
fester, internat, trimmning mm. Du är guld värd, det vet Du. Medarbetarna – som alltid finns till både för Anneli, hundarna och oss valpköpar Valpköparna
– entusiastiska och glada, ställer upp och hjälper till efter bästa
förmåga. Jobbar och kämpar på med sina hundar för att meritera dem. Flathult –
som alltid står öppet för oss alla. Tänk om jag
vetat vad den där snöiga, vintriga dagen i november 1995 vad resan
till Flathult skulle komma att betyda för mig i framtiden TACK för
mig. Om inte förr så ses vi på Årsträffen 2010 Med res. för
ev. stavfel, sakfel och alla andra idiotiska fel som kan tänkas förekomma. Berta
med
Pigge i snöret |
